Här kommer vi då in på den tekniska utvecklingen. Vi mins Mise-en-Scène från förra inlägget. Nu bygger vi på med: Format, objektiv, bländare, bildhastighet, kamerans höjd och vinkel, kamerarörelser, zoom-objektivet, kompositionen, filmljud, effektljud och klippning. Allt detta har utvecklats enormt genom åren och dessa tekniska delar skapar vår filmupplevelse.
Genom filmens historia passerar vi Hollywoodfilmen (som både kan ses som klassisker och massprodukt), Tysk expressionism (mörk och teatralisk), Sovjetfilmen som är känd för sitt montage och Italiens neorealism. När vi passerat dessa filepoker hamnar vi i 1950-talets "nya våg"(nouvelle vague).
Detta innebar en viss modernisering och även att filmmediet började se tillbaka på sig själv och sin egen utveckling. Francois Truffaut debuterade med de 400 slagen (1959), en film som fick mycket uppmärksamhet och finns med i de flesta böcker om filmhistoria och filmvetenskap.
Jean- Luc Godards Till sista andetaget (1960) är den mest typiska "vågfilmen" och om ni är filmintresserade skall ni absolut se den. Typiskt för dessa filmer är att de behandlar ämnen som kanske var lite "vågade" och att de filmades på plats i verkligheten. Instabila kamerarörelser användes och till viss del improviserad dialog. Det blev även vanligare med "jump cuts", man hoppar mellan tid och rum och bryter därmed kontinuiteten.
Alla filmnördar borde läsa texter av André Bazin (1918-1958, Leukemi) som var en fransk filmteoretiker. Han har influerat en del av "Nya vågen" regissörerna. Bazin talade om neorealismens ideal, vilka möjligheter det fanns om man la ner mycket jobb på iscensättningen. Djupfokusestetik och betydelsen av att filma bilder och scener från det verkliga livet. Bort med studiokulisser (även om jag personligen älskar Trollkarlen från Oz) och fram med platserna där historien fanns på riktigt.
Detta ligger än idag kvar i den franska filmen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar