Django Unchained

Tarantino fortsätter film-makandet med ytterligare en film i revenge-genren. Inglourious Basterds (2009) ville hämnas Nazisterna, och denna gång ger han sig på de mörkas förtryck i USA under mitten av 1800-talet. Dr. King Schultz (Christoph Waltz) är en "bounty hunter" - en prisjägare eller en man som samlar in, levande eller döda, skurkar som av någon anledning har fått ett pris på sitt huvud.

Dr. King Schultz fritar Django (Jamie Foxx) och de blir kumpaner. Dr. King Schultz får veta om Djangos fruktansvärda liv och hur han och många andra svarta torteras och blir slavar under den vita mannen. De börjar en resa runt i landet för att hitta Djangos fru, Broomhilda (Kerry Washington)-som dessutom talar tyska. På färden passar de även på att haffa en och annan skurk och utföra hämnd på Djangos värsta fiender.

Tarantino har som vanligt hittat bra musik och varit flitig med detaljer. Han har lagt ner en hel del på dialogerna, som är en aning utdragna, men fungerar utmärkt. Man förstår varför skådespelare, som till exempel Leonardo DiCaprio, vill vara med i hans filmer- de får fint utrymme för skådespel och tal.

Samuel L. Jackson finns också med i rollistan, men med en udda roll för hans stil. Det känns som att Tarantino inte kan göra dålig film, och de som försöker jämföra hans filmer gör ett stort misstag, de skall inte jämföras, de är för olika! Quentin Tarantino ÄLSKAR film på ett sätt som inte många förstår. Hur skulle han annars kunna göra sorti ur sin egna film på det sätt han gör?! Skruvad är hans andra namn.

Minus då på filmen...njea, inte mycket, kanske en och annan splatter för mycket, och jag gillar inte riktigt när man tar kol på djur. Men i slutet av filmen står det tydligt att ingen häst kom till skada under inspelningen, så jag får lita på det.

Mycket nöje!

Django Unchained (2012)
Betyg. 4.a