Sebbe

Nabak Najafi heter den svenske regissören som jag inte har någon koll på alls, därför var det väldigt kul att sätta sig i biostolen (utan popcorn eller godis då detta är en deppfilm).

Sebbe, eller Sebastian (Sebastian Hiort af Ornäs), är en utsatt 15årig kille. Hans pappa har dött, hans mamma Eva (Eva Melander) dricker och är på väg mot alkoholism, ibland är hon Sebbes kompis, ibland hans mamma och ibland inget alls. Men det tar inte slut här-i skolan är Sebbe mobbad av tre killar, men ingen annan på skolan gör något, snarare att de underhålls av att se Sebbe bli illa behandlad. Läraren försöker vid ett fåtal tillfällen prata med Sebbe, men tyvärr tar inte Sebbe detta på allvar.

Det är en tung film, som är filmad ganska enkelt, dialogen är en aning ojämn, eller om det kanske är skådespelet som är ojämnt. Ibland tycker jag det funkar, men ofta känns det som ett skolprojekt. Manuset är ganska bra, men jag tror att det är lite för mycket hemskt som händer Sebbe...det jag får ut av filmen är att jag är glad att jag inte bor där Sebbe bor...men var bor han? Stockholmsförort eller Göteborgsförort..? Sedan känner jag bara att människan borde inte finnas om de är så elaka som de är mot Sebbe...är människor verkligen så elaka? Ja, kanske...men jag vill inte tro det (även då jag är lite av en kritiker till människan). Men filmen kommer förhoppningsvis att väcka tankar hos publiken och kanske göra oss lite snällare...för om utomjordingar skulle se filmen så skulle de utrota oss...no question asked!

Den är väl värd att se, klar 3.a...nästan en 4.a

Sebbe (2010) på bio.