The Stoning of Soraya M.

Denna film hade nyligen premiär här i Sverige (Oktober 2009), men gjordes 2008. Jag vet inte varför den har väntat på sig, kanske för att den berör ett allvarligt ämne och att den är så detaljerad och grafisk så det vänder sig i magen när man sitter förstelnad i biostolen.

Filmen handlar om en by i Iran, där religion styr och där nytänkandet är som bortblåst. Det känns som en avlägsen tid, men är vardagen i de mindre byarna i Iran. Historien handlar om kvinnan Soraya, som är gift och har fyra barn, två pojkar och två döttrar. Hennes man är missnöjd med henne som fru och vill ha ut skillsmässa. Men det fungerar inte på samma sätt som i Sverige. En kvinna skall ta hand om hus och barn, ibland kan hon ha tid med enklare jobb som att hjälpa andra med husliga sysslor. Mannen skall försörja sin familj, och kvinnan kan neka mannen skillsmässa, vilket Soraya gör. Hon anser sig vara en god hustru, och det enda som kan fälla henne är äktenskapsbrott, vilket hon aldrig skulle begå.

Tyvärr så lyssnar byborna mer på hennes man än på henne. Mannen startar en komplott mot Soraya, och som kvinna i Iran är hon chanslös. Äktenskapsbrott i Iran bestraffas med döden, genom stening. Tillsammans med sin bästa vän Zahra kämpar Soraya förgäves och som titeln avslöjar blir hon till slut stenad till döds fast hon är oskyldig. En dag passerar en journalist genom byn, hans bil har gått sönder och han ber om hjälp. Zahra tvekar inte, utan tar tillfället i akt och berättr hela sin historie för journalisten som senare får ut berättelsen på film. Och det är det jag precis har bevittnat.

Historien är inte komplicerad, den tar ändå 1h 52min att berätta eftersom man går in på detajer. Detta gör filmen skrämmande bra, och man sugs in i det. Skådespelet är mycket bra, främst av Shohreh Aghdashloo soms log igenom i USA med filmen House of Sand and Fog där hon spelade mot Ben Kingsley och Jennifer Connelly. Här spelar hon Zahra som är en äldre änka i byn som visas stor respekt. Soraya spelas av Mozhan Marnò som vi kunde se i Charlie Wilson's War. Journalisten spelas av amerikanen Jim Caviezel som vi känner från The Count of Monte Cristo och The Passion of the Christ. Men i denna film är han knappt igenkänbar och rollen är mycket liten, men viktig.

Fotot är väldigt vakert, men ibland vet jag inte om jag kommer överrens med redigeringen/klippningen. Lite många klipp i vissa scener kan jag tycka som då stör rytmen i berättelsen.

Sen måste jag komentera själva steningen. Den är fruktansvärt brutal och lång, jag frågar mig varför man väljr att visa en sådan scen på det viset. Jag hade inte reagerat om man valt att bara på ett symboliskt vis markerat att nu stenas Soraya- och då menar jag att man väljer ansiktsuttryck, musik, och symbolisk naturbilder i stället för allt blod och närbilder på hennes sår och ögon. Men här bygger man upp en brutal stämning genom att förklara att Soraya har vanhedrat hela byn och att den mäktiga guden vill att hon skall stenas till döds. För varje sten man kastar på henne kommer man att bli renare. Att guden har sådan makt över ett folk/by är väldigt avlägset för mig och att män kan vara så totalt grymma och okänsliga och blinda är fruktansvärt och sorgligt.

De grafiska bliderna fick min mage att vända sig ut och in och efter viste jag inte riktigt hur jag skulle hantera det jag just sett. Men berörd var jag på många plan, men känslan jag sitter med nu är hjälplöshet!!! Men jag vill inte att de ska ändra på något- det är bra att filmmediet kan användas för dessa ändamål, och det är inget att blunda för.

Jag ger den inget betyg, men jag tycker att alla skall se den, alla över 15 år.