måndag 19 oktober 2009

The Stoning of Soraya M.


Denna film hade nyligen premiär här i Sverige (Oktober 2009), men gjordes 2008. Jag vet inte varför den har väntat på sig, kanske för att den berör ett allvarligt ämne och att den är så detaljerad och grafisk så det vänder sig i magen när man sitter förstelnad i biostolen.



Filmen handlar om en by i Iran, där religion styr och där nytänkandet är som bortblåst. Det känns som en avlägsen tid, men är vardagen i de mindre byarna i Iran. Historien handlar om kvinnan Soraya, som är gift och har fyra barn, två pojkar och två döttrar. Hennes man är missnöjd med henne som fru och vill ha ut skillsmässa. Men det fungerar inte på samma sätt som i Sverige. En kvinna skall ta hand om hus och barn, ibland kan hon ha tid med enklare jobb som att hjälpa andra med husliga sysslor. Mannen skall försörja sin familj, och kvinnan kan neka mannen skillsmässa, vilket Soraya gör. Hon anser sig vara en god hustru, och det enda som kan fälla henne är äktenskapsbrott, vilket hon aldrig skulle begå.

Tyvärr så lyssnar byborna mer på hennes man än på henne. Mannen startar en komplott mot Soraya, och som kvinna i Iran är hon chanslös. Äktenskapsbrott i Iran bestraffas med döden, genom stening. Tillsammans med sin bästa vän Zahra kämpar Soraya förgäves och som titeln avslöjar blir hon till slut stenad till döds fast hon är oskyldig. En dag passerar en journalist genom byn, hans bil har gått sönder och han ber om hjälp. Zahra tvekar inte, utan tar tillfället i akt och berättr hela sin historie för journalisten som senare får ut berättelsen på film. Och det är det jag precis har bevittnat.

Historien är inte komplicerad, den tar ändå 1h 52min att berätta eftersom man går in på detajer. Detta gör filmen skrämmande bra, och man sugs in i det. Skådespelet är mycket bra, främst av Shohreh Aghdashloo soms log igenom i USA med filmen House of Sand and Fog där hon spelade mot Ben Kingsley och Jennifer Connelly. Här spelar hon Zahra som är en äldre änka i byn som visas stor respekt. Soraya spelas av Mozhan Marnò som vi kunde se i Charlie Wilson's War. Journalisten spelas av amerikanen Jim Caviezel som vi känner från The Count of Monte Cristo och The Passion of the Christ. Men i denna film är han knappt igenkänbar och rollen är mycket liten, men viktig.

Fotot är väldigt vakert, men ibland vet jag inte om jag kommer överrens med redigeringen/klippningen. Lite många klipp i vissa scener kan jag tycka som då stör rytmen i berättelsen.

Sen måste jag komentera själva steningen. Den är fruktansvärt brutal och lång, jag frågar mig varför man väljr att visa en sådan scen på det viset. Jag hade inte reagerat om man valt att bara på ett symboliskt vis markerat att nu stenas Soraya- och då menar jag att man väljer ansiktsuttryck, musik, och symbolisk naturbilder i stället för allt blod och närbilder på hennes sår och ögon. Men här bygger man upp en brutal stämning genom att förklara att Soraya har vanhedrat hela byn och att den mäktiga guden vill att hon skall stenas till döds. För varje sten man kastar på henne kommer man att bli renare. Att guden har sådan makt över ett folk/by är väldigt avlägset för mig och att män kan vara så totalt grymma och okänsliga och blinda är fruktansvärt och sorgligt.

De grafiska bliderna fick min mage att vända sig ut och in och efter viste jag inte riktigt hur jag skulle hantera det jag just sett. Men berörd var jag på många plan, men känslan jag sitter med nu är hjälplöshet!!! Men jag vill inte att de ska ändra på något- det är bra att filmmediet kan användas för dessa ändamål, och det är inget att blunda för.

Jag ger den inget betyg, men jag tycker att alla skall se den, alla över 15 år.

Bröllopsfotografen


Går väldigt sällan och ser svensk film, och väldigt sällan svenska romantiska komedier. Men när Ulf Malmros kommer med en film (skriver och regiserar oftast själv) så blir jag nyfiken. Jag tycker att Den Bästa Sommaren var en riktigt bra film, och Smala Sussie var också charmig och komisk. Denna gången beger vi oss till Värmland, till en liten industrihåla...automatiskt går tankarna till Masjävlar. Men denna film är inte alls som Masjävlar, för även om vi kan identifiera oss med dessa människor som lever utanför storstäderna där klasskillnader och teknik är överdådig så skiljer sig de små byhålorna åt till viss del. De sitter alla på sin speciella historia. Denna historia handlar om den charmige och barnsligt naiva värmlänningen Robin, som vill bli fotograf.

Allt börjar med att skådespelaren/komikern Jonny Björk är ute på en enmansshow och skall spela i byn. Robin är ett fan och utan att avslöja för mycket så kan jag säga att han tar kontakt, på sitt speciella vis, med Jonny och får honom att uppträda på Robins systers bröllop. På bröllopet fotograferar Robin med en enklare digitalkamera på ett ytterst amatörmässigt vis. Men bilderna är inte helt fel, och när Robin, utav en anledning ni får se på bio, inte kan betala Jonny Björks gage så kommer de överrens om att Robin får arbeta av skulden.

Jonny åker tillbaka till Stockholm, men hör sedan av sig till Robin. Han vill nu att Robin skall fotografera ett överklassbröllp i Stockholm. Och det här, mina vänner, är stort för värmlänningen Robin. Givetvis tar Robin ett lån och uppdaterar sin utrustning, nu skall han bli fotograf!

Vad är det då som är intressant, jo det är allt igentligen. Berättelsen, skådisarna och dialogen, som så sällan matchar i svensk film, håller ihop rikgtigt bra. Man skattar ofta, Kjell Bergqvist som Jonny Björk är sarkastisk och bra som han brukar vara i dessa roller. Dessutom finns det inbäddat en tragisk touch i Jonny Björk som ger mer liv år berättelsen. Robin spelas av Björn Starrin som var med i Smala Sussie och Tjenare Kungen, han porträterar en intressant, naive, charmig och extremt osäker värmlänning. Astrid, som Robin så småningom faller för, spelas av den svenska filmstjärnan Tuva Novotny som vi också sett i Smala Sussie, men som på senare år spelat i en rad internationella produktioner. Som Astrids rike skitstövel till far ser vi Johannes Brost, även han ger en mycket bra rollprestation.

Eftersom jag gillar foto, så måste jag även komentera fotot i filmen där man har använt sig av längre kameraåkningar/steadycam, som då leder till längre filmsekvenser. Dessa fungerar till stor del bra, och de måste ha fått repetera ett antal gånger för att få in flytet i scenerna, så Bravo!! Men ibland kan det bli lite mycket snurrande, så det gäller att hitta balansen här.

Men ni förstår säkert att jag är positivt överraskad av denna svenska romantiska komedi på 1h 52 min, och jag kommer att ge den en välförtjänt 4.a

Så Go see!!! i höstmörkret och få dig ett skratt!!!

söndag 11 oktober 2009

Fame- oh, my!!!

Ja, jag kan erkänna att jag väntat på denna film sedan Chicago kom 2002. Jag har sett filmen från 1980 (Australien) med Irene Cara som Coco och Tv serien från 1982 (USA), jag har hunnit se musikalen på Kinateatern i Stockholm med Petre Nielsen, Peter Jöback och Karl Dyall, och i London. Så jag är ett stort fan av Christopher Gores Fame.

Men vad handlar Fame om? Jo, om High School of Performing Arts som då innefattar musik, dans och teater. Unga människors drömmar (barn i mina ögon- 16-19år) motgångar och fall. I första filmen får vi följa Coco, Leroy, Angelo, Bruno, Lisa, Hilary, Mickael, Shorofsky m.fl studenter och lärare i vardagen om att lyckas inom en branch som alla ville vara en del av. En del brann för konsten, en del ville ha uppmärksamheten och pengarna. Under 1980-talet handlade det om benvärmare, nu handlar det om mobiltelefoner och skivkontrakt...

I denna nytolkning följer vi Jenny, Denise, Alice, Marco, Andy, Victor, Malik och Joy- dessutom en del andra studenter och lärare. Man har försökt få in det i dagens samhälle, och här tror jag att filmskaparna tappade bort sig någonstans på vägen, för det blir rörigt. Jenny är en helt oduglig skådespelarstudent, från audition till examensdagen...jag fattar inte ens varför hon blev intagen, dessutom är hon extremt blåst.

Malik skall föreställa Leroy- men inom sången, han är arg och vill rappa...fungerar sådär. Victor och Malik är duktiga på att producera musik, och de drar med sig den talangfulla pianisten Denise, som igentligen bara får spela klassisk musik för sin pappa. Men hon låter sig spela in en sång tillsammans med Malik och Victor och tro det eller ej, den blir superbra. Denise är som en ung Beyonce- när de sedan vill få kontrakt tappar jag bort mig lite. Är inte detta i nutid? Behöver dom verkligen gå till en producent "old school" för där får de höra att Denise är den enda de kan tänka sig ge ett kontrakt...den historian har vi inte sett på film förut!!! Hade inte "gruppen" kunnar spela in en egen skiva och sedan producerat den själva? Starta eget har jag hört talas om...har inte dom? Släng upp den på you tube, my space vad som helst...!!!

Ja, sen var det lite rörigt med kärlekshistorierna och relationerna mellan alla roller i historien. Dessuotm tror jag man glömde bort att det var en musikal...för det är inte många (roliga) låtar i den. Visst finns det en del hyllningsscener (2) i den till den gamla filmen, och i eftertexten får vi trotts allt höra Famelåten i en hyffsad remix. Men hade Kevin Tancharoen (regi) och producenterna (som var en drös) varit smarta hade de fokuserat på tre huvudkaraktärer och bjudit in oss djupare i deras liv. Här blir det väldigt platta karaktärer då de är för många. Dessutom skall vi hinna med 4 år av high school, ca 10 karaktärer på 1h 46 min...hmmm

Bra delar då, jo det finns höjdpunkter i dansscenerna- lite Moulin Rouge 2001 inspirerat, men helt ok. Skådisar som jag uppskattade var Kelsey Grammer som spelar Fraiser i serien med samma namn, Debbie Allen som var med i orginalet får här spela Ms Angela Simms. Och Denise är en bra karaktär som får försöka hålla upp hela filmen, hon spelas av Naturi Naughton hon var med i Notorious. Men i stort är detta en riktig flopp, främst då det fanns sånt potensial för den...varför misshandla orginalet så fullständigt!!!?

En 1.a till filmen Fame till Naturi Naughton, lägg pengarna på musikalen i stället!!!