Hypnotisören

Lite segt, men en snygg kriminalfilm. Så kan jag snabbt sammanfatta Lasse Hallströms filmatisering av Lars Keplers bok. Men är det verkligen samma story. Nog för att jag var för en rejäl omskrivning, men detta blir i stort sett en helt ny historia. Vad har vi kvar från boken? Joona Linna (Tobias Zilliacus) som polis, Erik Bark (Mikael Persbrandt) som hypnotisör, Simone Bark (Lena Olin) som frustrerad fru och mamma och sonen Benjamin (Oscar Pettersson) är med och deras historia står i centrum.

Filmen börjar precis som boken med mordet på en familj där en pojke, Josef (Jonatan Bökman), överlever med svåra skador...men sen är inte sig mycket likt. Det har skalats med stora kniven, skalats så mycket så man inte riktigt får känslan för hypnotisören...han är en tragisk, lågmäld läkare som man har svårt att fatta tycke för. Den man istället koncentrerar sig på är Joona Linna, och kanske är det en tanke med det. Det är trotts allt en kriminal-thriller som visas på duken.

Men den där riktiga spänningen infinner sig aldrig riktigt, trotts att slutet är ett annat, ok- bussen får vara med...och kanske är slutscenen ganska lik bokens, men när man väl kommer dit spelar det ingen roll längre eftersom man i tanken lämnat boken för länge sedan.

Jag fäller några skratt över Lena Olins rolltolkning av Simone, hon är underbar och tar showen ifrån Persbrandt, här kan vi se klasskillnaden på skådespelare. Nog hade jag förväntat mig lite mer spänning och ett bättre tempo av filmen. Lasse Hallströms comeback, som alla talar om i filmsverige, kunde ha varit lite bättre. Jag tror inte filmen har något att göra på en Oscarsgala. Men lite modigt är det att skicka ett så annorlunda bidrag. Har vi ingen Varg, Masjävlar eller Jägarna på lager så får Hallström prova lyckan.

Godkänd och absolut bättre än Beck och Wallanderfilmerna. Nästa film, Paganinikontraktet (2014) regisseras av Kjell Sundvall.

Betyg: 3
Hypnotisören (2012)