Åsa-Nisse: Wälkom to Knohult

Det här är då den 21.a filmen i ordningen...mellan 1949-1969 pumpade man ut 20st Åsa-Nissefilmer, och de älskades av folket, men kritikerna rynkade på näsan.

Stig Cederholm skapade Åsa-Nisse på 1940-talet för en tidning, och sedan gick det bara uppför. De populära filmerna har sedan 1970-talet visats i repris på TV.

Nu är det Kjell Bergqvist som gestaltar Åsa-Nisse, Ann Petrén spelar hans fru Eulalia. Bästa vännen Klabbarpan spelas av Michael Segerström och Kristina, hans fru, spelas av Sissela Kyle. Sedan finns det en rad kända svenska skådespelare med i filmen, nästan som en intern tävling mellan Göta Kanal om vilken film som får med flest kändisar. Det är helt ok i en sån här typ av film.

Handlingen då?! Vattenpumpen har gått sönder på Åsen- där Åsa-Nisse och Eulalia bor. Eulalia löser problemet tillfälligt med Champis (riktig produktsplacering). Åsa-Nisse tycker det är roligare att vara ute på tjuvjakt med Klabbarpan. Men så uppfinner Åsa-Nisse dunderpumpen, ja- Åsa-Nisse är en uppfinnare. Men istället för vatten får de upp Olja...svart guld. Nu kan lilla Knohult i Småland utropa sig självständig republik. Jo, det är ganska kul så länge man håller det på lokal nivå mellan skånskt petrolium och småland- ok, stockholm kan få vara med i periferin.

Men både mitt i filmen och i slutet av filmen drivs det för långt och det blir bara platt. Skådisar som Sofia Helin som inte är roliga av naturen får tvinga fram något som skall framstå som roligt, men det fungerar absolut inte. Maria Lundqvist som statsminister är svajig, Johan Glans som Mårten Dagelid (huvudskurken) är inte bra. Det som lyfter är sånna som Sven Melander, VD för skånskt petrolium- men där förstör David Batra istället. Ett roligt inslag tycker jag är Henrik Dorsins tolkning av Knohultarn, hemvärnets högste man, och hur han går in för sitt jobb. Dorsin har varit med och skrivit manuset med Rikard Ulvshammar (spelar Prästen i filmen).

Ett annat guldkorn är scenen då Knohult har en flygplats med taxfree och tull. Annars är det lite svårt att se vilken publiken är, jag vet inte om de som vuxit upp med Åsa-Nisse tycker detta är bra...? Jag vet inte heller om min generation gillar den här typen av humor...? Jag är kluven, men inte förtjust. Varken Brasse Brännström, Claes Månsson, Allan Svensson eller Robert Aschberg kunde göra mycket åt det.

Betyg: 2.a

Åsa-Nisse: Wälkom to Knohult (2011)