Inglourious Basterds 4.a

Jaaa, ytterligare en film om andra världskriget, som om världen inte fått sin beskärda del av sånna. Men å andra sidag är jag ett fan av krigsfilmer, och av Quentin Tarantino, så varför inte slå ihop de två?

Inglourious Basterds handlar om en gäng Jude-Amerikanska soldater som, i ledninga av Aldo Raine (Brad Pitt) beslutar sig för att flyga över till det tyskockuperade Frankrike och död nazister. De är bara 8 st i truppen. De har en väldigt speciell stil när de tar reda på var de tyska trupperna befinner sig runt om i Frankrike och Tyskland. Och Quentins bisarra humor lyser igenom gång på gång. Och tro mig, denna film är i klass med hans äldre verk, även om jag inte riktigt tycker att den når upp till Reservoir Dogs, som jag anser vara en 5.a. Musiken är inte så långt ifrån Kill Bill, intressanta klassiska bitar blandas med mariachi- stil som vi vet att Quentin gillar, speciellt från hans sammarbete med Robert Rodriguez.

Själklart finns det intressanta biroller även i denna film. Bäst är helt klart nazi-skurken Hans Landa som spelas av österrikaren Christoff Waltz. Han får utan tvekan min röst till en Oscar för bästa manliga biroll. Diane Kruger ser vi som Bridget von Hammersmark, en Marlene Dietrich i Quentin stil. Mélanie Laurent spelar den unga Shosanna Dreyfus som är en mycket intressant karaktär i filmen som verkligen vill ha hämnd på nazisterna då de kallblodigt slaktar hennes judiska familj i början av filmen.

Daniel Brühl som slog igenom i Good Bye Lenin (2003) spelar den unge tyske soldaten Fredrick Zoller som vill charmera Shosanna som driver en biograf i staden. Man kan inte låta bli att bli imponerad av Danile Brühl som får visa sina språktalanger på franska. Men Christoph Waltz tar ändå det mesta av min uppmärksamhet då han inte bara tolkar sin roll fenomenalt utan även talar engelska, franska och italienska i filmen.

Quentins manus är absolut världsklass med de underbara dialogerna, men det är helt klart en strålande skådespelarensambel som kan leverera hans ord på ett underhållande sätt. Man blir inte besviken av denna 2,5h långa biostund. See it!!!

Whatever Works en 3.a

Jag har alltid gillat det mesta Woody Allen spottar ur sig. Senast kom Vicky Cristina Barcelona som jag absolut avgudade...i viss mån. Det jag tycker Woody Allen är bra på är den svarta komedin, att få det tragikomiskt i berättelsen och att han ofta låter skådespelaren ta plats. Jag kan ju erkänna att jag gillar de filmer han själv inte är med i mer än de filmer där han är med. Mest för att jag ser honom som en mycket begränsad skådespelare.

När jag fick höra att han gjorde en film med Larry David så blev jag abslolut nyfiken, tänker han göra en stand up comedy film?...

Larry David är en gammal man (1947) precis som Woody Allen (1935) och denna film handlar om Boris som bor i NY. En äldre man som har varit framgångsrik fysiker och ser världen och livet i sin helhet...han blir därför en aning pessimistisk...och ser sig själv som en mycket mer bildad och klok människa än de runt om kring honom. Detta är en rolig del av berättelsen.

En kväll när Boris kommer hem så sitter Melody, en ung, blond söt bimbo utanför hans lägenhet. Melody har rymt från sig religiösa familj för att stå på egan ben. Hon har ingenstans att ta vägen och ber Boris om något att äta. Boris blir skeptisk...men går med på att ge henne mat och en soffa att sova på en eller ett par nätter. Melody blir sedan kvar i Boris liv. Så småningom hittar Melodys mor och far henne, dock inte smatidigt eftersom de har splitrats under tiden hon varit borta.

Det händer en hel del saker i Boris liv samtidigt som han har monologer mot oss i publiken. Det hela fungerar bra, en del saker känns onödiga, men jag kan ändå uppskatta det långsamma tempot i filmen och att en del av resonemanget om livet och världen finns där, från en gubbes vinkel. Sen kan jag avslöja att det blir ganska mycket Seinfeld över det hela eftersom Larry David skrivit och medverkat i Seinfeld under hela 1990-talet.

Inga direkta kändisar förutom Larry och Patricia Clarkson som spelar mamman till Melody som också får en frigörelse från religionen (Kristendom). Woody går ganska hårt mot religion, och på ett eller annat sätt känns det som att han försöker rättfärdiga sitt egena lite mystiska liv han levt- just med att äldre män kan vara med väldigt mycket yngre kvinno, eller flickor...men med musiken och bra foto så kan jag ändå se Woody Allen biten i filmen.

Helt klart en film att se när höstkylan tränger sig på i Sverige.