I Resident Evil: Extinction slängs vi tillbaka in i den första filmen. Det är ett effektivt sätt att påminna åskådaren om hur allt började. Tyvärr blir den tredje filmen något av en transportsträcka, det enda som händer är att fler dör och att ett nytt hopp tänds, och filmen lämnar många frågor osvarade. Man fruktar en fjärde film.
Filmen är ganska snygg med tema på öken. Viruset har spridits runt hela världen och jorden håller nu på att torka ut. Karaktärer vi får träffa igen är Alice (Milla Jovovich), Carlos (Oded Fehr), och den genom ruttna forskaren Dr. Isaacs (Ian Glen). Vi blir introducerade till Claire Redfield (Ali Larter), tjejen som leder konvojen av friska överlevande genom öknen på jakt efter en fristad.
Alice är på fri fot genom USA på en motorcykel. Dr. Isaacs tror till en början att hon är död. Alice är ett original men har muterats av viruset på ett konstigt sätt. Hennes blod är av stor betydelse. Dr. Isaacs har skapat ett antal Kloner av Alice som han utför experiment på för att få fram den optimala klonen. När han får redan på, från the Red Queen, att Alice fortfarande lever börjar jakten efter henne. Inget kan slå orginalet.
Milla Jovovich, som Alice, är hårdare och snyggare än någonsin, och dessutom gillar vi hennes enorma krafter.
Filmen har ett godkänt manus, och skådespeleriet är bra. Filmen är snygg och påkostad och actionscenerna är bra.
Tyvärr blir det inget mer än godkänt, det finns inget extra att bli överrumplad av. Musiken fyller sin spänningsfunktion och klippningen är rytmisk och skön.
Filmen skall absolut ses på bio, men den ger oss inte tillräckligt. Fler dör, och även om en del frågor får svar, så väcks nya frågor till liv.
När jag lämnar Rigoletto på Kungsgatan i Stockholm tänker jag: Hur länge kan man mjölka denna historia? Den är bättre än Apocalypse, men sämre än den första filmen.
Den får två kaffekoppar, kanske en svag påtår.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar